writeitoout

- kan du sluta titta på mig sådär? sa han.

- hur då? frågade jag.

- som att du granskar mig, svarade han.

- du är bara så fin, sa jag och log snett.

- du är min...sa han.

-...för alltid, fyllde jag i.

- För alltid, sa han och kysste mig.

jag lade mitt huvud på hans bröst och där låg vi.

en sommarkväll i juli,

så kära att det kändes som att vi tog varje andetag för varandra

och att varje blick som inte föll på honom var en bortkastad blick.

Igår så promenerade jag förbi den gräsplätten,

där vi hade legat den kvällen,

jag var iklädd i en alldeles för tunn skinnjacka

och alldeles för tunga boots.

Jag gick och satte mig.

precis där vi hade suttit,

och blundade

Och tänkte att hur många gånger jag än sagt att jag tycker om efter det,

och hur många gånger jag än ramlat i golvet av skratt med fina pojkar

med vänliga blickar

och stora händer

så har det aldrig varit som med pojken jag brukade göra flätor på

och bita på underläppen när pussar inte längre räckte till.

När jag reste mig och gick därifrån så kunde jag fortfarande höra vårt skratt eka i mina öron,

så äkta

och nära

att jag för en sekund kunde jag svära på att jag såg skepnaden av oss i ögonvrån.

det hela var som en kärleksfilm om en pojke och flicka som älskade så innerligt

och visste allt,

att allt gick sönder tillslut.

Men trots att de inte älskar

eller vet någonting längre

så minns de

och därför lever deras kärlek vidare i varandras hjärtan,

för har man en gång delat så mycket med någon så dör det aldrig.

- du är min, hade han sagt den kvällen.

- jag är alltid din, viskade jag igår,

i tron på att han kanske hörde mig,

någonstans i hans hjärta så skrek det kanske till i den stunden,

jag vet inte.

men jag vet en sak,

å det är att jag fortfarande är hans,

för alltid,

precis som vi sa.