Det finns inga ord i världen som gör hjärtesorgen mindre ont, eller som kan läka en skadad själv sårad utav ett svek. Ibland är det bara tårarna som hjälper.
Jag ångrar att jag själv lät mig falla. Sa att jag inte brydde mig när jag brann inuti.
All den där ångern som tar över när jag tänker tillbaka. På allt jag gjorde så fel. Så omedvetet.
Att sitta och skriva här på svart och vitt om mina tankar, Mina känslor. Det som är bakom stängda dörrar.
Det man knappt ser. Jag är bara en osäker själ ännu. Som vandrar på förbjuden mark. Jag låter mig själv falla. Medvetet. Omedvetet. När kommer den stunden då tiden längre inte räcker till? Önskar någon kunde klappa mig på ryggen och säga att allt kommer att bli bra. Och att göra allt i sin makt skulle räcka till. Just nu vandrar jag mot rädslan att förlora allt till en tid jag längre inte befinner mig i. Så många gånger jag stått rakryggad med kniven i ryggen utan en min. Blivit sparkad på. Jag har sett botten allt för många gånger nu. Jag tappar balansen för hjärtat orkar inte mer.
Sanna szymanski
Kollar bak i arkiven. En text som jag skrev för ett väldigt bra tag sen som berör.
- Jag har blivit så otroligt mycket starkare. Jag är inte den där vilsna lilla själen längre.
Jag är inte den där osäkra tjejen som bara ser ner på sig själv. Det är dom här stunderna man kollar tillbaka på och ler. Att man kommit så långt. Omedvetet.
Kommentarer
Trackback
