writeitoout

En liten bit ur min novell, Var inte taskiga nu mina vänner.. haha!

Jag fann aldrig den där känslan av att vara älskad och orädd.Jag kände mig bara vilsen och värdelös. Mitt leende syntes sällan. Jag kopplade bort mig från allt och alla. Sömnlösa nätter fyllda med tårar och tankar. Det var när pappa hade somnat med whiskey i handen jag vågade skrika. Vågade gråta och vågade tänka. Min dagbok var min ända trygghet. Min dagbok var den ända som aldrig svarade på mina känslor.Tyckte till. Gjorde mig illa. Den vara bara där. Den fanns där. Bredvid mig. Igenom allt. Och det var den ända trygghet jag fann. Och när pappa vaknade igen började allt om. Jag kan nog ärligt talat säga att när pappa låg där med whiskey flaskan i handen. Då kände jag mig lättnad att se han bara ligga där.Han gjorde mig inte illa. Han sparkade eller slog mig inte. Vissa kvällar kramade jag om honom. Bara för att hålla om någon. Bara för att känna närhet.