Mon Coeur
Plötsligt faller pusselbitarna på plats. Har aldrig vart så här lycklig. Har aldrig varit så här olycklig. Jag vet inte om det är nu jag ska skratta? Är det nu jag ska gråta? Så här i efterhand inser jag nog att jag känner det sistnämna för det. För att vi var allt för allt vi är och allt vi kommer att vara. Att se dig. Påminnas. Smygtitta på dig ibland. Krama dig extra länge för att känna din doft. Stryka dig över huvudet som jag brukade göra. Lyssna på den där låten du tycker om. Låtsas som att du satt bredvid och pussade mig som du brukade göra. Leka med mina fingrar. Pussa på min hand. För allt du brukade säga. För allt vi skrattade åt, för alla gånger vi grät. För alla gånger du svek. För alla gånger jag svek. För alla gånger jag ljög när jag sa att jag inte brydde mig. För alla gånger vi inte sa någonting. För alla gånger jag skrek. Idioti. När du var den bästa
Det spelade inte roll hur många som pussade mig på nosen och talade om för mig att jag var vacker, för det var inte likadant som när han gjorde det. Fast det visste inte jag förens nu. För det spelar ingen roll hur många man får, det handlar om att man får den man vill. Och jag vill inte att någon annan än han ska pussa mig på nosen och säga att jag är vacker. Bara han.
Och där promenerar han iväg från kärleken. Vänder sig inte om, ångrar sig inte och letar upp den, springer inte tillbaka inte ens nästan eller litegrann. Sekunderna innan tittade han försiktigt ner på mina skor och sa "det är för vårt eget bästa" och jag tänker bara att "VADÅ VÅRT EGET BÄSTA?! förklara för mig hur det kan vara mitt bästa att vara utan dig.. Tårarna rinner ikapp med regnet när man förstår att han har rätt.
Sista texten, sista orden, sista gången jag kollar på bilderna på han,sista gången jag tänker tillbaka på vår sista kyss, sista gången jag önskar mig tillbaka i din famn. sista gången jag ska sakna dina kyssar. Sista gången för allt. Du är inte min. Och jag är inte någons.
